Övervinn dig själv

publicerat i Allmänt;
ja ska berätta om min senaste bravad: att gå karhunkierros. Karhunkierros är alltså en tuff vandringsled i ruka, lappland. Hela biten är 82km, jag gick 56,5km. Varför karhunkierros har fler frågat å varför ensam? Well- jag har efter skilsmässa å för mycket jobb ibland bestämt mig att hitta mig själv igen, få balans osv. Då jag funderade på saker jag drömt om men aldrig gjort så var en ruska vandring i Lappland. Därefter skrev jag ner i min kalender: "september- karhunkierros". Då arbetslistor sku göras och jag någorlunda realistiskt (jag är alltid optimist...) utvärdrade min kondition (och kom fram till att den är på minus) så tänkte jag att jag startar vid Oulanka. Då borde jag på 3,5 dag hinna gå 56,5km... 
Ok. Måndag 18.9
starta jag med tåg till Uleåborg, tog buss från uleåborg till kuusamo och fick delat en taxi med en annan vandrare upp till oulanka. Ryggsäcken vägde nästan 23kg- alltför mycket men jag hittade inget att plocka bort. Nöjd och glad starta jag vandringen:
 
 
Första etapp endast 7,5km- gick som smort. Stigarna kring kiutaköngäs där många dagsvandrar var fina.
fram vid övernattningsstuga 1 tidigt- hade inget att göra (ingen internetuppkoppling och dessutom hade jag lovat mig djälv fjärma mig från sånt också), jag ville inte vara social med de andra för allt jag längtat efter var ensamhet och tystnad och stillhet och natur. Nå, försökte gå tidigt och sova vilket lyckades sådär då hela tiden mer folk välde in. Till sist låg man inträngd i ett hörn och kunde knappt svänga sig, 
tidigt upp nästa morgon och iväg
Efter ca 10 km börja axlarna värka grymt. Jag smörjde voltaren å tog burana å kunde gå igen, hade bestämt mig sova ute så efter ca 19 km hängde jag upp hängmattan. Inga mysigt alls- det duggregna än, det var kallt och gasköket jag hade med fick jag inte igång så det blev att äta en kall middag, försöka i kölden pylta på kläder och sen krypa i sovsäcken. Hitta ingen sömn alls- jag frös som bara den- axlar å armar värkte och jag plåga mig genom natten tills lite ljus dök upp. Jag försökte packa ihop med stelfrusna händer, drack en kall kaffe och kom mig iväg. Tack och lov efter par km då jag kom ner där pieni karhunkieros går så fanns eldplats. Såga ved och försöka få eld och fick i mig halvljummen gröt och halvljummet kaffe....är ingen eldmästare heller....
Fortsatte glatt färden på något som kändes som rena autobahn (pieni karhunkierros). Jämfört med i skogen där stigarna ibland var obefintliga, det var hal lera å fullt med stora rötter. 
mot slutet av dan var ja trött då man inte fått sova, mina axlar värkte konstant och benen började kännas slut efter diverse upp och nerfarter. Kändes bara jobbigt möta alla hurtfriska dagspromenerare på pieni karhunkierros och var riktigt skönt svänga av därifrån. Min mentor peppade mig: "under samma dag finns både ups and downs, så snart är du upp igen". Å så var det! då
jag kom till sista övernattningsstugan på rutten bestämde jag mig stanna där fast klockan var bara 15.30-16. Dels för att jag börja känna mig helt utmattad och dels var jag så trött på kylan. Jag ville vara i en varm stuga. somna tidigt och upp tidigt igen. Mina brn kändes int som de sku orka gå nånstans alls... ett par jag talat med sa det blir fyra fjällstigningar.. Jodå, om man bara vetat hur tung dagen skulle bli..... Första fjället klara jag mig med toppenkänsla på toppen "I'm on top of the world" liksom..... Andra fjället var ett mindre "jihoo"men dock
ändå ett sådant. Efter det minns jag inget mer än fokus på att komma i mål. Det var skittunga stigningar, ibland nästan bergsklättring, jobbiga steniga, våta och hala nerförsbackar och jag njöt int fullt av utsikten längre. Jag kämpa med alla mina sinnen. Tänkte nog "det finns enklare sätt ta livet av sig- hur i all världen gör jag detta frivilligt?" Sista km (brant uppför rukatunturi) fick jag drivhjälp av fyra kvinnor från imatra. Kom mig i mål!!!! Men varenda muskel överallt värker och helt slut. De sista 15 km sku jag verkligen rekommendera åt nån som är i mycket bra form (definitivt inte åt nån som jag)....
någon skickade åt mig under dag 3: "hur går det?". Jag kunde inte svara på det. Det går inte bra, inte dåligt- det bara "går"- svårt att förklara. man kan inte fokusera på allt som är tungt, gör ont osv för då avbryter du. Jag fokusera ibland på inget, mycket ofta på fotografering, sista dan på bara att komma i mål, få äta riktig mat, duscha.... Vad var jobbigt då: packningen och kölden. man hade varmt då man gick, så fort man stanna frös man (sista dan svettades jag floder av alla uppförsklättringar). Jag avskyr ju kyla. Vad var bäst: jag fick allt det jag längtat efter: naturen, stillheten, tystnaden, ensamheten... Det var magiskt! Att bara gå och gå i timtal utan att se nån, utan att höra annat än naturens ljud (och eget flås då ibland).  
Conclusion: som att föda barn- just idag säger jag inte att jag sku göra om det men säkert så fort kroppen är återställd och mina positiva upplevelser överlappar de sista 8 km som jag genomförde med uppbådande av mina sista krafter (å lite till). Iof KAN man ju faktiskt träna lite till nästa gång å, så månne det inte lättare då? Men jag rekommenderar varmt! (kom alltså i mål lite efter kl 16 på torsdag- tog in på hotell å duscha, åt gott, sov gott)
ps. Såg en del bilder kom 2ggr/ det bjuder jag på. Hade lite bilder här i telen, mesta i kameran.

Kommentera inlägget här :